Det har ofta slagit och förbryllat mig att många predikanter och pastorer i Sverige tenderar att tala och skriva mer om upprättelse än om försoning i förhållande till vad som är kyrkans uppdrag och människans djupaste behov. Om man med ”upprättelse” menar att Gud i frälsningen återställer (eller snarare börjar återställa) människan till det som var ursprungstanken med henne, är det naturligtvis sant att Gud älskar att upprätta fallna syndare. Men vanligtvis i svenskan används termen snarare för att beteckna att en oskyldig person som har blivit anklagad får sitt namn och rykte rentvått. Att personen får ett erkännande. Detta är hur Svensk Ordbok definierar termen: ”Återställande av någons anseende (genom friande från orättvisa beskyllningar.)” Kanske tänker någon att detta ju låter lite som läran om rättfärdiggörelse genom tro. Skriften säger ju: ”Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner” (Rom 8:33). Men att vi har blivit frikända i Guds domstol är inte detsamma som att vi har blivit upprättade, åtminstone inte om vi använder termen så som det brukar användas på svenska. Gud frikänner och rättfärdigförklarar skyldiga syndare. Här är det inte tal om människor som har blivit orättvist anklagade och därför behöver få sina namn rentvådda, utan om upprorisk och skyldiga brottslingar som behöver få sina skuldebrev som med sina krav vittnar mot dem utplånade (Kol 2:14) och sina samveten renade (Heb 9:14; 10:22).
Kanske är det så att upprättelse åsyftade just rättfärdiggörelse i svensk kristenhet för några sekel sedan. Exempelvis finner vi följande rader i psalmen Min blodige konung på korsträdets stam: ”Vad är då att vara försonad med Gud? Det är, att han tystat förbannelsens ljud. Vad är då att vara upprättad igen? Det är att i tron hava blivit Guds vän.” ”Att i tron hava blivit Guds vän” låter som en antydan till läran om rättfärdiggörelse genom tro allena. Men rättfärdiggörelse – att få vår skuld förlåten, bli juridiskt frikända och förklarade rättfärdiga inför Gud – är inte vara vad de flesta har i åtanke i dag när de talar i termer av upprättelse (som ofta buntas ihop med helande).
I ljuset av detta vill jag slå ett slag för att vi i vår förkunnelse ska ge en mycket högre prioritering åt vikten och behovet av försoning än vikten och behovet av upprättelse. Försoning är den akt varigenom två parter som har varit i konflikt med varandra får en återställd relation. Ingen mer konflikt. Ingen mer fiendskap. Här är fyra skäl till att ge prioritering åt den fallna människans behov av försoning:
1. Nya testamentet talar gång efter annan om Jesu försoningsverk, att stå i försoningens tjänst osv (se t ex Rom 5:11; 2 Kor 5:11, 18–19). Konceptet upprättelse är inte alls lika återkommande eller explicit i förhållande till evangeliet och församlingens uppdrag. Evangelium handlar först och främst om den försoning mellan Gud och syndare genom Kristi person och verk – inte om personlig upprättelse. Givetvis är Jesu möten med brokiga, bräckliga människor ljuvliga och vi gör rätt i att ofta lyfta fram och proklamera sanningarna i dessa texter (se t ex Mark 14:3–9; Luk 7:36–50). Men även dessa möten handlar först och främst om att i mötet med Kristus få det rätt ställt med Gud (Luk 7:48–50), vilket är den nödvändiga förutsättningen för all personlig upprättelse.
2. Upprättelse är människocentrerat. Detta betyder inte att vi aldrig ska tala om det, men det säger likväl någonting om var vår primära betoning bör eller inte bör ligga. Upprättelsens objekt är endast människan. Givetvis kan en relation (som den mellan Gud och människan) också upprättas, men det är sällan detta som sägs. Försoning å andra sidan förutsätter en djupt skadad relation mellan syndaren och Gud (samt hans folk). I centrum av konceptet försoning finner vi en kränkt eller vanärad Gud. Jag menar att ett enkelriktat fokus på upprättelse förstärker den människocentrerade teologi och individualism som i hög grad präglar den svenska kristenheten. Bibeln placerar inte människan i centrum, utan Gud och hans verk. Vår soteriologi (d.v.s. frälsningslära) och evangelisation behöver därför först och främst kretsa runt människans relation till Gud, vilket leder till den tredje punkten.
3. Människans yttersta problem är trefalt helig Gud. Hans godhet, rättfärdighet, rättvisa och vrede är syndarens problem – för en god, rättfärdig, rättvis Gud tolererar inte synd utan vredgas över och straffar all synd. Enligt evangeliet är inte det stora problemet att människan är brusten eller trasig, men att hon är syndig inför sin Skapare och skyldig till att ha kränkt hans heliga och goda lag. Således är den skyldiga människans djupaste behov frid med Gud. Att hans vrede som brinner mot oss ska blidkas. Att våra synder som provocerar honom ska sonas eller utplånas. Att striden ska ersättas av fred. Det människan först och främst behöver försoning, varför Guds sändebud vädjar till fientligt inställda syndare på Kristi uppdrag: ”Låt försona er med Gud!” (2 Kor 5:20).
4. Talet om upprättelse kommunicerar att människan först och främst är ett offer som har blivit illa behandlad. Men detta är främmande för den kristna världsbilden. Givetvis är syndare också i någon bemärkelse offer för Synden och många gånger offer för andra syndares synder, men detta är en sekundär sanning när vi talar om människans identitet och tillstånd. Människan är först och främst det stora dramats skurk. Efter fallet står vi alla av naturen på Djävulens sida i striden mot Gud. Vi är inte först och främst sårade, utan syndiga. Inte primärt stapplande, utan skyldiga. Problemet är inte vår utsatthet, utan vårt uppror. Att tala i termer av att vi behöver upprättelse kommunicerar inte att vår identitet är laglösa och skyldiga syndare vars enda hopp om räddning är Guds Sons rättfärdighet och ställföreträdande strafflidande. Upprättelse (i betydelsen ett återställande till ursprungstanken eller inre helande av sår skapade av synden) är således ett resultatet av vårt primära behov: försoning med Gud den rättfärdige.
Som förkunnare av Gud heliga evangelium bör vi, när vi utför en evangeliets gärning (2 Tim 4:5), söka vara så bibliska som möjligt. Vi bör betona det Skriften betonar och ge prioritering åt de teman som Skriften ger prioritering till. Detta betyder inte att vi aldrig bör tala om upprättelse – det bör vi! I evangeliet om Jesu Kristi person och verk får den omvända människan ”all andlig välsignelse i himlen” (Ef 1:3). Detta inkluderar upprättelse. Men innan det inkluderar det försoning med den helige Guden. Jag avslutar dessa reflektioner med att citera en hymn av William Cowper, Jesus, whose blood so freely streamed:
Jesus, whose blood so freely streamed
To satisfy the law’s demand;
By Thee from guilt and wrath redeemed,
Before the Father’s face I stand.
To reconcile offending man,
Make Justice drop her angry rod;
What creature could have formed the plan,
Or who fulfill it but a God?
No drop remains of all the curse,
For wretches who deserved the whole;
No arrows dipped in wrath to pierce
The guilty, but returning soul.
Peace by such means so dearly bought,
What rebel could have hoped to see?
Peace by his injured Sovereign wrought,
His Sovereign fastened to a tree.
Now, Lord, Thy feeble worm prepare!
For strife with earth and hell begins;
Conform and gird me for the war;
They hate the soul that hates his sins.
Let them in horrid league agree!
They may assault, they may distress;
But cannot quench Thy love to me,
Nor rob me of the Lord my peace.
Nima Motallebzadeh,
Föreståndare, Jönköpings Baptistförsamling Berea
[En kortare version av denna text delades ursprungligen på min Facebook-profil den 23 februari 2023.]