Galaterbrevet 4:21–28 är en text som vid första anblick framstår som ganska krånglig och svårbegriplig. Men det är också en mycket intressant text som är vi gör rätt att nysta i. Aposteln Paulus skriver till församlingarna i Galatien:
”Säg mig, ni som vill stå under lagen: lyssnar ni inte till lagen? Där står skrivet att Abraham hade två söner, en med slavinnan och en med den fria hustrun. Slavinnans son var född på mänsklig väg, den fria hustruns son däremot i kraft av ett löfte. Detta har en djupare [ἀλληγορέω, ”allegorisk”] mening: de två kvinnorna är två förbund. Det ena kommer från berget Sinai och föder sina barn till slaveri, det är Hagar. Ordet Hagar står för Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder. Det står ju skrivet: Jubla, du ofruktsamma som inte föder barn, brist ut i jubel och ropa av fröjd, du som inte känner födslovärkar, för den ensamma har många barn, fler än den som har en man. Ni, bröder, är löftets barn liksom Isak.”
Vad är så intressant med apostelns resonemang här? Vi måste komma ihåg att Paulus primära ärende i Galaterbrevet är fastställandet att både judar och greker, alltså icke-judar, förklaras rättfärdiga inför Gud genom tro på Kristus, utan laggärningar. Det är tron – tron allena – som är den avgörande faktorn för huruvida vi är Abrahams barn eller inte. Som han skriver i kapitel 3:7: ”Därför ska ni veta att de som har tron, de är Abrahams barn.” Med ”Abrahams barn” menar Paulus alltså Abrahams andliga avkomma, inte hans fysiska.
I sin frustration över att de galatiska kristna med hednisk bakgrund låter sig förledas av judaiserande lärare som insisterar på att de måste låta omskära sig och hålla sig till lagen för att tillhöra Guds förbundsfolk, bestämmer sig Paulus för att ge galaterna en radikal illustration. Hans mål är att visa dem vilka som utgör Abrahams sanna barn. Så han nämner de två förbunden, det Gamla och det Nya. Dessa förbund representeras av två kvinnor som båda levde ungefär 500 år innan det Gamla förbundet formellt instiftades, vilket ju skedde när Gud gav lagen till Mose och Israels barn vid Sinai berg. Kvinnorna är Hagar – slavinnan som födde sin son, Ismael, på mänsklig eller köttslig väg (se 1 Mos 16) – och Sara – den fria hustrun som födde sin son, Isak, i kraft av ett löfte från Gud (se 1 Mos 17:1–8; 18:9–15; 21:1–7).
Det är nu vi kommer till det verkligt intressanta i texten. Det jordiska Israel som utgjorde det Gamla förbundets medlemmar bestod av fysiska ättlingar till Sara. Israels barn härstammade från de tolv stamfäderna som var söner till Jakob (som Gud gav namnet Israel). Jakob i sin tur var son till Isak. Och vems son var Isak? Abrahams och den fria hustruns – Saras! Men vänta nu, någonting verkar inte stämma här. Trots att det Gamla förbundets folk var israeliterna och samtliga israeliter härstammade från Sara, är det inte Sara som i apostelns illustration får representera det Gamla förbundet. Istället är det Hagar – slavinnan! Detta trots att hennes avkomma inte räknades till Israel över huvud taget, utan bestod av helt andra folkslag (se 1 Mos 17:18–20).
Är detta ett slarvfel av Paulus? Nej, givetvis inte. Paulus skrev dessa ord under den helige Andes inspiration. Galaterbrevet är felfri, auktoritativ och helig Skrift. Men vad är då resonemanget bakom denna allegori? Jo, resonemanget är att Sara, den fria hustrun, naturligtvis måste vara moder till de fria barnen, inte till de förslavade. Som aposteln skriver i Andra Korintierbrevet 2:14–17: ”Än i dag är samma slöja kvar när [Israels barn] läser det Gamla förbundets skrifter, och den lyfts inte bort, först i Kristus försvinner den. Ja, än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när de läser Mose. Men när någon omvänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.”
Sann andlig frihet finns endast i Messias, i Kristus Jesus, som är medlare för det Nya förbundet (Heb 8:6; 9:15; 12:24). Därför är det för aposteln Paulus helt irrelevant att Sara rent fysiskt var stammoder till judarna. Att judarna delade biologi med Sara är inte det som är viktigt för honom. Nej, eftersom Sara, till skillnad från Hagar, var Abrahams fria hustru är det enda lämpliga att hon representerar de fria barnen. Och vilka är dessa? Det är de som genom ny födelse har fått slöjan borttagen från sina hjärtan så att de skådar Kristi härlighet. De som har fått erfara ”hjärtats omskärelse [som] sker genom Anden och inte genom bokstaven” (Rom 2:29). De som i Kristus har blivit nya skapelser (2 Kor 5:17).
Det är till dessa personer, både av judisk och icke-judisk härkomst, Paulus skriver: ”Ni, bröder, är löftets barn liksom Isak”, ja, ”om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet” (Gal 3:29). Det är denna skara, detta folk, denna kyrka, som tillsammans utgör ”Guds Israel” (Gal 6:16).
Sannerligen, i Abrahams unike avkomma, Jesus Kristus, har verkligen jordens alla släkten blivit välsignade! (1 Mos 12:3; Gal 3:8–9, 16)
Nima Motallebzadeh,
Föreståndare, Jönköpings Baptistförsamling Berea