[Denna predikan blev av tekniska skäl inte inspelad. Utkastet är publicerat nedan.]
”Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk, och han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han gjort. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, för på den dagen vilade han från hela sitt verk som han hade skapat och gjort.” – 1 Mos 2:1–3
På den sjunde dagen möter vi en storslagen scen – Guds övernaturliga skapelse är fullbordad. Vattnen har skilts från land och fyllts av levande varelser. På himlen svävar fåglar av alla möjliga sorter, den ena mer praktfull än den andra. Över landmassorna kan du se majestätiska giraffer sträcka sina långa halsar mot himlen och hjordar av får dra fram över markerna. Träd sträcker sina gröna kronor mot himlen och berättar om sin Skapares storhet och makt. Marken fylls av blommor i en förunderlig färgprakt. Det är ett myller av liv, en mångfald av färger och former vart du än ser. Sist av allt i denna värld av sprudlande liv reser sig skapelsens krona, som av Gud den Allsmäktige har fått mandat att råda över skapelsen såsom Guds viceregent. Hon står där krönt med ära och återspeglar sin Skapares majestät. Allting existerar i fullkomlig harmoni med vartannat utan lidande, ondska och död. Skapelsen känner inte dessa tre ting. Den är en fullkomlighet vi har svårt att föreställa oss, men som i allra högsta grad var verklig. Då solen går upp över horisonten den sjunde skapelsedagen är skapelseverket fullbordat och Gud själv vilar.
På sex dagar skapades universum och på sjunde dagen vilade Gud. Vi lever med denna rytm från det att vi föds tills vi dör, nämligen sjudagarsveckan. Varför har vi inte åtta-, nio- eller tiodagarscykler i stället? Varför just en sjudagarscykel? Det har funnits lite dråpliga försök att ändra på detta i den moderna historien. I efterföljden av franska revolutionen 1789 beslutade den franska regeringen 1793 att införa en tiodagarsvecka. Det hade man fram till dess att Napoleon avskaffade den 1806. Liknande försök gjordes i Sovjetunionen 1929, men då med en femdagarsvecka, vilket inte alls gick. Men de gav inte upp, utan 1931 införde man sexdagarsveckan. Det gick också i stöpet och avskaffades 1940. Varför gick dessa försök i stöpet? Det var säkerligen inte den enda anledningen, men jag tror att en grundläggande anledning är att sjudagarsveckan går tillbaka till skapelseveckan. Den finns, enkelt uttryckt, inbakad i skapelseordningen på samma sätt som äktenskapet mellan man och kvinna.
På den sjunde dagen vilade Gud från sitt aktiva skapelseverk, vilket innebär att inget nytt skapades. Han vilade inte för att han var trött, utan för att skapelsen var komplett. Detta innebär ingen vila från hans aktiva rådande och uppehållande av skapelsen. Guds vila är alltså direkt kopplad till det fullbordade skapelseverket.
Märk att Gud gör något annat också! Innan kunde vi läsa att Gud välsignade både människor och djur genom att befalla dem att vara fruktsamma och föröka sig (1 Mos 1:22, 28). Nu välsignar och helgar Gud en särskild dag i kalendern, vilket innebär att den tillhör honom på ett särskilt sätt. Visst tillhör alla dagar Gud, men här välsignar och helgar Gud en särskild dag åt sig själv. Detta är anmärkningsvärt, eftersom det sker långt innan Mose ska ta emot lagen på Sinai berg, där sabbatsbudet uttrycks tydligt och klart. Sabbaten verkar alltså vara nerlagd i skapelsen innan lagen ges på Sinai berg. Jag säger inte detta dogmatiskt, men jag håller det inte för otroligt att så vore fallet. Vi ser alltså något grundläggande i hela vår tillvaro ta form, dels sjudagarsveckan, men också tanken om vilodagen. Gud själv ger oss ett exempel på hur vi ska strukturera våra liv i förhållande till arbete och vila.
Sabbaten pekar både på Gud som Skapare och Frälsare
Vad kan vi läsa i Mose lag om sabbaten? I framställningen av de tio budorden i Andra Moseboken kapitel 20 kopplas sabbatsbudet tydligt till skapelseverket och Guds vila på den sjunde dagen: ”För på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.” (2 Mos 20:11)
Sabbatsbudet blev givet för att minnas Gud som Skapare. Däremot får vi i Femte Mosebokens återgivning av de tio budorden en annan förklaring till sabbatsbudet, som inte först och främst hänvisar till Guds vila på den sjunde skapelsedagen, utan till Israels barns befrielse från slaveriet i Egypten: ”Kom ihåg att du var slav i Egyptens land, och att Herren din Gud har fört dig ut därifrån med stark hand och uträckt arm. Därför har Herren din Gud befallt dig att hålla sabbatsdagen.” (5 Mos 5:15)
Sabbaten kopplas alltså både till skapelseverkets fullbordan och till Israels barns befrielse från slaveriet i Egypten. Skapelsens Herre förebildar i sin vila från arbete på sjunde dagen ett exempel för både människor och djur, samtidigt som han som Israels barns Återlösare befriar dem från slaveriet i Egypten. Dessa två olika versioner av sabbatsbudet förebildar ett firande av Gud både som Skapare och Återlösare. Detta Guds återlösande verk av sitt folk från syndafallets konsekvenser, som sabbatsbudet manar till att komma ihåg, kommer att löpa som en röd tråd genom Israels historia och mynna ut i sin fullbordan i Jesus Kristus. I Jesu fullbordade återlösningsverk öppnas en dörr till den nya skapelsen, vilket också får konsekvenser för sabbatsfirandet på den sjunde dagen. Jesu uppståndelse på första dagen i veckan blir som en öppen dörr för det nya förbundets folk att i tron se fram emot den fullkomligt upprättade nya skapelsen. Vi står varje söndag på dörrposten till den nya skapelsen och blickar i tron in i den eviga sabbatsvilan. Det är där vi befinner oss i Guds räddningshistoria. Men hur hamnade vi här? För att svara på den frågan behöver vi gå tillbaka till alltings början i Edens trädgård.
Mandatet att leda mänskligheten in i Guds vila
Gud satte Adam och Eva i Eden och gav dem ett uppdrag. De skulle uppfylla jorden med flera människor skapade till Guds avbild, men också odla och bevara Eden så att den till slut tog över hela jorden. I Första Moseboken 2:15 kan vi läsa om detta: ”Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den.”
Utöver att odla och bevara Eden skulle de beskydda den från allt ont. De skulle råda över den och slutmålet var ett allomfattande rådande över jorden såsom Guds viceregenter (1 Mos 2:15). Först när arbetet var färdigt skulle människan gå in i den eviga sabbatsvilan med ett fullgjort uppdrag. Detta innebär precis som för Gud en vila från uppdraget, men inte från det aktiva rådandet. Men i denna paradisliknande tillvaro hände det fruktansvärda. Satan, den gamle ormen, kom in i Eden och fick Adam och Eva att tvivla på Guds befallning genom orden: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” (1 Mos 3:1a)
Adam föll från sin höga ställning som viceregent över skapelsen och kastade därmed ut alla sina efterkommande från Guds närvaro i Eden. Uppdraget misslyckades och i stället för att föra mänskligheten in i den eviga sabbatsvilan förde Adam in revolutionens rastlösa ondska i alla sina efterkommande. I stället för att Guds liv skulle flöda till alla hans efterkommande genom Adams lydnad, kom nu döden att utöva sitt tyranniska styre över det mänskliga släktet genom Adams olydnad. Tragedin var ett faktum och nederlaget var oåterkalleligt. Vad som nu behövdes var en andra Adam. Någon som kunde fullborda vad den förste misslyckades med, nämligen att föra Guds folk in i den eviga sabbatsvilan. Under Bibelns historia läser du om många potentiella kandidater till den andre Adam.
Sökandet efter en återupprättad vila
Nu tänkte jag ge dig ett fågelperspektiv genom Guds räddningshistoria. Hur fruktansvärt än syndafallet var, så var det inte totalt mörkt och hopplöst. Löftet om mannen som skulle krossa den gamle ormen Satans huvud och övervinna hans tyranniska styre finner vi redan i tredje kapitlet i Första Moseboken. Gud sade till honom: ”Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen.” (1 Mos 3:15b) Det var denne ormkrossare man sökte. Kanske trodde Adam och Eva att deras son Set var denne ormkrossare som skulle leda dem in i den eviga sabbatsvilan? Eva utbrast vid hans födelse: ”Gud har gett mig en annan avkomling i stället för Abel, eftersom Kain dödade honom.” (1 Mos 4:25)
Men Set var inte den utlovade. Flera generationer senare skulle Lemek bli far till en son vid namn Noa, som betyder just vila. Man hoppades att det var han som skulle leda dem in i den eviga sabbatsvilan. Vi kan höra längtan i orden: ”Han ska trösta oss under vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden som Herren har förbannat.” (1 Mos 5:29)
Man längtade efter tröstens son, som skulle trösta dem under Guds rättvisa förbannelse av jorden. Kunde det möjligtvis vara Noa? Nej, inte den här gången heller. Precis som sina föregångare misslyckades han med att råda över skapelsen och föll för Satans frestelse. En dag drack han sig redlöst berusad av vinet från den vingård han anlagt och låg naken i sitt tält. Tiden gick och många generationer passerade tills en man vid namn Abraham föddes. Nu gav Gud ett löfte om att hans avkomma skulle bli som sandkornen på stranden och stjärnorna på himlen. Löftet skulle uppfyllas några hundra år senare, när folket som nu bodde i Egyptens land hade förökat sig och blivit fruktsamt, men någon vila var det definitivt inte tal om. Här hör vi i stället förbannelsen över arbetet eka från syndafallets dagar: ”Därför ska marken vara förbannad för din skull. Med möda ska du livnära dig av den så länge du lever.” (1 Mos 3:16)
Israels barn levde under slaveriets möda och slit. Någon vilodag som var helgad åt Herren var det inte tal om. Här skulle Israels barn slava under de egyptiska faraonernas enväldiga maktambitioner sju dagar i veckan. För Israels barn var sabbatsdagen en gåva från Gud. En dag som särskilt skulle påminna dem om Guds kärlek och nåd med sitt folk, då de skulle vara fria från kroppsligt slit i en värld under Guds förbannelse. Sabbatsdagen skulle i sig vara en predikan både för Israels barn och de omgivande hednafolken om Guds trofasthet och nåd. Israels barn skulle kunna avskilja dagen till Gud utan att för den skull lida brist på något nödvändigt, vare sig till kropp eller själ. Förutom detta var den en ständig predikan om vad som skulle komma, när Guds folk från alla släkten skulle gå in i den eviga sabbatsvilan.
Men frågan är då: Skulle Israel hålla sabbatsbudet och alla andra bud och därmed råda i rättfärdighet över det land Gud gett dem, så att de senare skulle komma in i sabbatsvilan? Svaret på frågan är ett tydligt NEJ. Många bland Israels barn hade oomskurna hjärtan. Man älskade inte Gud och ville inte helga sabbatsdagen. Man ägnade sig åt lögnaktiga affärer på sabbaten, hycklande tillbedjan i templet och ville hellre göra stora affärer och tjäna mycket pengar. Detta var en sida av olydnaden mot sabbatsbudet, som flera av de judiska ledarna försökte komma till rätta med, särskilt efter judarnas återvändande från fångenskapen i Babylon. Men i stället hamnade man i en annan ytterlighet, när man skapade olika tillägg till sabbatsbudet och berövade sabbaten dess verkliga syfte, nämligen att den skulle vara en dag att förnyas i kärlek och överlåtelse till förbundets Gud. Israels barn misslyckades antingen i en lösaktig inställning till sabbaten eller i en legalistisk inställning. Det behövdes en ny Adam, som kunde leda Guds folk in i den eviga sabbatsvilan.
Den fullkomliga och eviga vilan i Kristus
Från Guds folk ekade ropen genom århundradena: ”Herre, rädda oss från syndens förbannelse! Sänd oss din Messias!” Man längtade efter Löftets Son, som skulle sönderkrossa den gamle ormen Satan och leda Guds folk in i sabbatsvilan. Då tiden var inne kom den andre Adam in i världen, lades i jungfruns famn, vandrade i fullkomlig rättfärdighet på jorden, spikades upp på korset för sitt folks synder under Guds rättvisa vredesdom och uppstod som segrare över den gamle ormen Satan och hans anhängare. Den andre Adam hade övervunnit och fullbordat vad den förste misslyckades med. Han övervann Satans frestelser, dog rättfärdig i orättfärdigas ställe och råder nu i fullkomlighet över skapelsen. Genom honom strömmar nu uppståndelseliv till de i synden döda människorna. Guds folk står nu för första gången i frälsningens historia och blickar i tron in i Guds nya skapelse och vägen till den eviga sabbatsvilan. Rättfärdighetens sol, som profeten Malaki kallar honom, Jesus Kristus själv, hade gått upp på uppståndelsens dag, för att aldrig mer gå ner igen. Hur gärna än Satan själv ville plocka ner denna sol från himlen, fördunkla dess sken och gömma den, så lyser Kristus än starkare. Han hänger där för att lysa Guds heliga och utvalda skara in i den eviga sabbatsvilan.
Det finns en stor fråga i allt detta: Vad gör vi med sabbatsbudet i ljuset av det nya förbundet? Och hur tänker vi om söndagen eller Herrens dag? Är den det nya förbundets sabbat? Det finns flera olika uppfattningar även i den reformerta fåran av den protestantiska reformationen i denna fråga. Några menar att sabbatsbudet kvarstår och har ersatts av söndagen. Andra menar att sabbatsbudet uppfylls i Kristus och att det nu inte längre återstår något sabbatsbud för den kristna församlingen, även om man ändå värnar om firandet av Herrens dag. Även i vår församling finns skillnader i hur vi ser på sabbatsbudet och dess giltighet eller inte. Jag har stor respekt för syskon som kommer till andra slutsatser än jag själv i denna fråga. Det är inte en lätt fråga. Men själv landar jag i att sabbatsbudet fortfarande gäller oss i dag. På vilket sätt då? Hur kommer jag fram till den saken i förhållande till bibelord, såsom Kol 2:16–17 där Paulus skriver följande: ”Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller när det gäller högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är en skugga av det som skulle komma, men själva verkligheten är Kristus.”
Kristus själv är uppfyllelsen av det gamla förbundets sabbat. Han som den andre Adam råder fullkomligt över skapelsen och leder oss in i den eviga sabbatsvilan. Ja, det är sant! Men även om Kristus uppfyller sabbaten, så omkullkastar han inte det fjärde budet om att helga sabbaten. Varför inte? Gud vilade från sitt skapelseverk på sjunde dagen. Han välsignade och helgade den för sig själv och gav den som en gåva till mänskligheten innan syndafallet. Det finns gåvor till oss som följer från Edens trädgård. En av dem är vilodagen och den andra är äktenskapet mellan man och kvinna. Både äktenskapet och vilodagen finns nerlagda i skapelsen (1 Mos 2:24–25) från början och är Guds goda kärleksgåvor till mänskligheten.
Budet om vila på den sjunde dagen var alltså inget nytt bud som kom med Mose lag. Utifrån den aspekten finns det en vilodag fortfarande under nya förbundet, eftersom vi ännu inte fullt ut lever i den eviga sabbatsvilan. Vi är ännu på väg och Hebréerbrevets författare uppmanar oss ivrigt att nå den vilan: ”Alltså kvarstår en sabbatsvila för Guds folk. Den som går in i hans vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina. Låt oss därför sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall som de och blir ett exempel på olydnad.” (Heb 4:9–11)
Det kvarstår en sabbatsvila för Guds folk. Vad kan jag då konstatera utifrån allt detta? I Nya testamentet finns det ingen befallning att hålla en viss vilodag. Men omintetgör det sabbatsbudet? Nej, jag skulle inte mena det utifrån resonemanget om skapelseordningen. Visst har sabbatsbudet en särskild anknytning till judarnas befrielse från slaveriet i Egypten, men det har också en anknytning till Guds fullbordade skapelseverk. Vilodagen kvarstår under nya förbundet, men den har flyttats till den första dagen i stället för den sjunde dagen, av flera anledningar. För det första för att Jesus uppstod på denna dag. För det andra ser vi redan i apostolisk tid hur den kristna församlingen börjar samlas för gemensam tillbedjan på söndagen (Apg 20:7). Den tredje anledningen knyter an till den nya skapelsen. Vi står nu med en öppen dörr och blickar i tron mot den eviga sabbatsvilan, som är slutmålet för vår tro. Firandet av Herrens dag på söndagen markerar att den gamla skapelsen är på väg bort och att den nya skapelsen håller på att bryta in. Det nya förbundets församling får en försmak av Kristi uppståndelseliv, som en gång kommer att genomsyra den fullbordade nya skapelsen. Av dessa anledningar har den kristna församlingen firat Herrens dag, eller söndagen, som sin vilodag.
Då blir frågan: Vill du ta emot denna kärleksgåva från Herren, som söndagen är? Vill du avskilja den för Herren och hans folk? Vill du lägga åt sidan det som upptar dig de övriga sex dagarna i veckan? Om vi ser på Herrens dag som ett offer, så skulle jag mena att vi har hamnat fel redan från början. Det är och förblir en nådegåva. Om Herrens dag inte kan slita dig från det du håller kärt av arbete eller fritidsintressen, nöjen eller skolarbete, så har det en alldeles för stor plats i ditt liv. Eller om det är så att det brister i planeringen och du upplever dig överväldigad av arbete på söndagen, be då Herren om hjälp att planera din vecka väl, så att du verkligen kan helga vilodagen och komma samman med Guds folk. Med det sagt förstår jag att det verkligen finns skäl att utebli från gudstjänsten på grund av barmhärtighetstjänst eller andra giltiga orsaker. Men min vädjan till dig i dag är: Låt Herren få befria dig från det materialistiska ekorrhjul som världen ständigt vill få in dig i. Du har inte ditt värde i vad du ekonomiskt presterar eller i hur framgångsrik du är på jobbet eller i skolan. Du är inte en maskin som endast finns för att leverera. Inte heller finns du här för att jobba hårdare, sälja mer och konsumera mer. Termer som att helga tiden eller ägna sig åt de eviga tingen är främmande begrepp för den sekulära materialisten i dag. Men för Guds rikes medborgare bör det vara levande begrepp, och talet om vilodagen bör vara en gåva av nåd som hjälper oss att glömma de förgängliga tingen för att ägna oss åt det eviga och glädjas inför Guds ansikte i bön, sång och predikan. O, om Herren kunde förnya våra hjärtan i vår uppskattning av Herrens dag!
Kristen, du är på väg någonstans! Mot ett mål långt bättre än vad våra första föräldrar levde i innan syndafallet. Mot Guds eviga sabbatsvila utan ondska och lidande, utan någon potentiell förmåga att synda mot Guds vilja. Till en värld du endast känner genom Guds ord och Andens vittnesbörd i sinnet. Detta är slutmålet, men under tiden ger han oss rastplatser i form av Herrens dagar, där vi kan förnyas i vår tro och glädja oss i Guds närvaro i sång, bön och predikan. För den kristne är Herrens dag en glädje och tröst, som förebådar alla heligas församlande till den eviga sabbatsvilan. Tänk på det, kristen, när du lägger ditt huvud på kudden i kväll: Nu är jag en Herrens dag närmare den eviga sabbatsvilan!